Jag kommer inte ihåg hur det började.
Jag kan inte föreställa mig att det kommer att ta slut men inte heller föreställa mig att det hade en början. Mitt sportintresse kom med modersmjölken. Så måste det ha varit.
Idrott för mig är egentligen en enda stor TV-puckshög av känslor som är lite svår att bena ut. Där finns segerns sötma som känns lika starkt när mitt eget lag vinner som när SSK eller Assyriska tar tre poäng (händer inte så ofta i och för sig), där finns all den sorgsenhet som visar hur stark betydelse idrotten har - för glädje kan vi känna för så mycket men det är få fenomen som skänker mig genuin sorgsenhet - som upplevs just nu till exempel när AFF ramlade ur allsvenskan och SSK håller på att ätas upp inifrån. Känslan jag älskar mest med idrott är trots allt den att vad som helst kan hända. Zlatan k-a-n klacka bollen ö-v-e-r Buffon även om det verkar omöjligt. Tiger Woods kan sänka en magisk chip på Augustas legendariska 16:e hål och sen avsluta med två bogeys och gå till särspel (eftersom jag är en idiot stängde jag av TV:n efter 16:e för att det var ju klart!). Det är aldrig över förrän det verkligen är över och det är vad som gör idrott så spännande.
Jag tycker att idrott också har en större dimension, en slags politisk sida. Ur rättviseperspektiv finns det få fenomen i världen som kan komma upp till de ideal som fotboll uppnår. Elva man mot elva, en boll, samma regler, en domare och a-l-l-a tvingas att förr eller senare följa domsluten. Fotboll var antagligen FN:s förebild när de skrev de mänskliga rättigheterna.
Idrott är också ett forum där de små människorna kan slå sig fram på ett extraordinärt sätt. Från slummens fattigdom till italienska lyxbilar. Små fattiga lag som spelar på ren vilja och lagarbete kan slå sjärnlag med högavlönade divor, jag är verkligen inte kommunist eller socialist men jag kan förstå varför Lars Ohly älskar fotboll.
Dagens idrott handlar mycket om pengar och personligheter. Stora företag och stora egon. Jag har verkligen ingenting emot det, pengarna har gjort idrottare världen över till proffs och äkta atleter. Och egona är jag lite överdrivet svag för, de idrottare jag beundrar mest har äckligt stora egon och skyltar med sitt grandiosa självförtroende. Jag beundrar sannerligen kvinnor och män som Anja Pärson, Annika Söderenstam, Tiger Woods, Peter Forsberg men de kan aldrig bli lika stora i mina ögon som Francesco Totti, Jaromir Jagr och störst av dem alla just nu - Rafael Nadal.
För mig personifierar Nadal allt som gör idrotten så spektakulär. Hans rena talang som spetsats med målmedveten träning för att bli världsbäst. Nadal känner en sann glädje att spela tennis och han hungrar alltid efter att vinna oavsett om det rör sig om första omgången i en skitturnering eller finalen på Roland Garros.
Jag kommer aldrig glömma när jag såg honom på tennisveckan 2005. Han mötte sin landsman Martin i kvartsfinal och jag satt på rad 1 bara några meter ifrån honom. Hans perfekta solbrända överarmar som var lika breda som mina lår var så svettiga att jag antagligen inte svettats så mycket under hela mitt liv som han gör under en boll. Han lekte med Martin och kunde vinna enkelt i två raka set, men hans vilja att vinna varenda boll var det som imponerade på mig mer än hans otroliga explosivitet, timing och känsla i slagen. Särskilt kommer jag ihåg när Nadal förlorade en lång duell och blev så arg att han slog sitt racket i gruset, det speciella var att bollen betydde att Martin gick från 40-0 till sidbyte och även fast Nadal redan var i underläge i gemet och det var sent i andra set (han var redan klar vinnare), så blev han förbannad. Det är sånt som kännetecknar en stor idrottsman.
Och den minen Nadal visade efter matchbollen. Wow. Han slog ett ess för att rama in sin utskåpning och kraften han hade i kroppen gjorde det naturligt för honom att rusa framåt, men Martin var aldrig på bollen och istället använde Nadal kraften till att ta sats för ett segerhopp, i samma rörelse liksom hoppade Nadal uppåt och framåt samtidigt som han snurrade ett halvt varv mot publiken på kortsidan, när han landade böjde han sig lite bakåt och skrek rakt ut samtidigt som han knöt näven för att markera sin vinst. Det var som en blodtörstig gladiator som precis slaktat sitt byte, vilken hållning, vilken man - Rafael Nadal. Jag har verkligen fått rysningar för mindre.
I flera år har jag fram och tillbaka jobbat som sportjournalist, just nu är det mest tillbaka, så att säga. Jag har haft privilegiet att bevaka allt ifrån Aten-derbyn mellan AEK och Panathinaikos till Södertälje-derbyn i division 4. Jag har gjort Nick Faldo men jag har också gjort den handikappade 12-åringen som drömde om att bli bäst på rullstolsinnebandy. En gång gjorde jag en artikelserie om gamla olympier och en annan gång en serie om friidrottens breddverksamhet sedan holm-klüft-kajsa-boomen.
Det visar på en fantastisk spännvidd och bredd som finns inom sportens värld, det tar aldrig slut och varje dag öppnas nya dörrar till skattkistor av idrotter och idrottsmän. Det finns en ocean att ösa ur och nu har jag i alla fall en blogg att ösa några droppar av den oändliga oceanen av idrott som är så fantastisk.
It aint over 'til the fat lady sings...