Detta var en av matchernas match. Aftonbladets Simon Bank summerar gårdagskvällen rätt bra. En katalansk natthimmel syns genom röken från kroppsvärme och cigarretter, 80 000 socios står upp på Camp Nou och blandar Barças klubbhymn med skadeglada adjösånger till Mourinho.
Visst var den den härlige Mourinho som stod i rampljuset igen. Efter stora krigsförklaringar i brittisk media var Chelseatränaren återigen i fokus. Medierna hade målat upp det som ett hatmöte där Mourinho återigen skulle bli utskrattad. Enligt Bank skulle han ha manat på killarna att göra "Goals,Goals,Goals". Visst det går att göra mål mot Barcelona men man måste ha en strategi och en taktik som går igenom. En taktik som går ut på att spela defensivt mot ett lag som Barcelona på Camp Nou är verkligen inte bra. Många lag har gått samma väg som Chelsea i La Liga men Chelsea är inte något medelmåttligt lag ur La Liga utan England bästa fotbollslag i nuläget. Det räcker inte att spela på det sättet.
Enligt mina ögon är den stora skillnaden Ronaldinho. Många svenska inbitna fans skulle sagt "Larson" men Ronaldinho är fotbollen själv. En passionerad dyrkare inom världens gemensamma lagsport. Han är nr 1 helt enkelt. Den kärlek och passion han visar upp på fotbollsarenor vinner med hästlängder gentemot Real Madrids fiaskovärvingar och Chelsea miljarder.
Jose Mourniho är som han är. Han sticker ut ur mängden, han säger att alla lag hatar honom och det är ytterligare en tändvätska för hans mannar att göra ännu mer ifrån sig. Han lyckas alltid på något sätt att ta bort fokusen från spelarna och rikta den emot sig själv. Det är genialiskt. En tränare av yttersta klass.
Bör jag nämna att han är fostrad i Barcelona?
Försökte förklara för en kompis igår under matchen, betydelsen mellan Liverpool-Manchetser United och Celtic-Rangers. Båda har sina orsaker men i mina ögon är Liverpool-Manchester United betydligt mycket värre. Politik och historik ligger bakom rivaliteten. Det gör också Celtic-Rangers med religionen, men Poolsupporter som man är så väger det tyngre. Plus att det är ikväll som Fowler gör sitt första godkända mål för klubben i hans hjärta. Benfica skall krossas och han ska bana väg för ytterligare en CL-pokal!
You´ll never walk alone.
Forza Liverpool
Det är vad The sun kallade Southamptons nyförvärv när han kom till dem från Feyenoor, vem talar jag om? Jo givetvis Alexander Östlund, därav namnet "The big cheese" tack vare hans efternamn.
Jag har aldrig varit ett stort fan av Östlund och alltid sett han som något som fick duga tills det kommer fram någon som är bättre. Jag har aldrig tyckt att han passat in i landslaget. Jag kan inte sätta fingret på exakt varför, men det är något som känns fel med han.
Nu däremot så verkar vinden vända för herr Östlund. Jag är tyvärr inte beredd att kalla honom Jesus än, som Southamptons fans gör.Han kallas Jesus tack vare hans frisyr, skägg och hans spel. Jag ser han inte som en sådan nyckelspelare i landslaget än. Han har däremot presterat bra i Premier League och det är bra både för Southampton och landslaget. Bra att han får spela mycket och prestera. Det ska bli kul att se han spela i landslaget efter detta nyvunna respekt. Respekt av fansen betyder också respekt av motståndarna. Det är något vi kan utnyttja i VM.
Frågan är bara, kommer jag kalla honom Jesus efter sommarens VM? Kommer han vara så gudomligt bra så jag vill kalla han Jesus? Kommer han på något sätt avgöra VM till vår fördel? Han kanske räddar ett skott precis på mållinjen, han kanske gör den där avgörande tacklingen precis innan Rooney ska till att skjuta.
Fram till VM får vi njuta av hans insats i dagens landskamp mot Irland, om han spelar dvs.
Vem vet, kanske blir Östlund vår Jesus också?