Tandskyddet tuggas frenetiskt och blicken är fokuserad till max. Kinnarps arenas a-hall är nyspolad och den svartvita hockeytröja bärs med stolthet. #83 tar ett par skär för att få musklerna varma och sätter klubban i isen.

Jag minns när jag började min idrottskarriär. I det gröna lokala fotbollslaget Jönköpings södra tränade avklarades debuten som mittfältare i den 7-manna trupp som beträdde gräset på jordbrovallen. Thomas Brolin var hjälten och starkaste minnet var en träningsmatch mot Bankeryd när jag gjorde första målet. Det var vm, alltid vm. Varje gång man drog upp strumporna över benskydden var man proffs. Tröjnumret bars med stolthet och alltid med en stjärna som hade samma nummer i tankarna. Det psykologiska linnimentet.
Gothia cup var första "riktiga" vm. Första cuppen, första matchen, mot internationellt motstånd. Italienska Triviglio. Efter typ 7-0 mot skogen och 8-0 mot tyresö i baken tog vi ledningen mot de tokigt bollskickliga italienarna. Jag gav oss ledningen. Sen 6 raka i baken innan jag satte en frispark (för elva år sedan och minns den som igår, kanske lite glorifierad...) som matchens sista träff. 2 mål. 2 mål i VM.
Åren gick och klubar byttes. Södra mot hallby. Hallby mot Mariebo. 7 mål i en och samma match i södra och 8 i Hallby. Stora minnen. Serieseger med Mariebo som avslutning. VM-guld.

En blick upp mot läktaren för att kontrollera att supporterskaran anlänt. Ett "nu nollar vi dom" till målvakten och de obligatoriska boxarna, nävar mot nävar. "Kom igen grabbar". Tandskyddet halvt utanför munnen, det är så de gör. Stjärnorna. En titt upp till taket och den, för dagen, avstängda jumbotronen där repriser ska vevas om och om igen. Dommaren sätter pipan till munnen och blåser.

Karriären i innebandy var likadan. Namnet tryckt på uppvärmningströjan, tre klubbor i fodralet och sjuk fokus. Hockeystil och "rör-du-målvakten-så-dör-du"-mentaliteten spikad. Varje steg över sargen, in på plan eller ut i båset, togs med samma självförtroende. Samma "bra jobbat" eller "ta han 10:an". Klassiska vattendrickandet, låta det skölja runt i munnen. Tankar på nästa byte rusar i huvudet samtidigt som man skriker efter domarn. "slag, slag!". Buse-statusen satt och en och annan poäng rullade in. Klassiska 21 på ryggen, men back.

Ut i båset efter första bytet. Klubban slås i bänken, missnöje. Vatten och ett "fan". Rop och direktiv till killarna på isen, "vi måste åka, kom igen!". Ett slag över benen väcker känslor både på plan och isen. Supportrana buar och domaren skakar på huvudet. För fan, det är vm. Måste släppa nivån lite. Båsdörren öppnas och skridskorna byter återigen gummimatta mot den kyliga isen.

Alltid är det vm. När man var liten och drog på sig den gröna tröjan och de vita shortsen, när man blev äldre och kombinerade med inebandy-lir och nu, nu när skorna/skridskorna lyfts ner från hyllan igen, då är känslan tillbaka. När man står i omklädningsrummet med skridskorna knutna och killarna i de svart-vita tröjorna runt sig med hjälmar och klubbor. Eller när den grön-gula eldhus tröjan dras över huvudet och innebandyklubban lyfts ur sitt fodral. Då är det VM igen. För den där känslan suddar man inte bara ut. Glädjen, ilskan, adrenalinet. Det finns där, redo att plockas fram då matchen blåses igång. Oavsett om det är korpen eller eliten, knatte eller pensionär. Vinnarskallen går aldrig ur. Alltid ett leende när man omnämns på BeWe's eller Eldhus hemsida. Att se sitt namn i poängligan, eller som ofta förekommande i mitt fall bus-ligan, fyller ändå sin roll i spelet.

Pulsen ohälsosamt hög och matchen i ett kritiskt skede. Magnus snurrar med motståndarna när BeWe leder med uddamålet. Nervositeten total på bänken. Nervositet som övergår i tv-pucksglädje när domaren sätter pipan till munnen och blåser matchens sista signal. En historisk första vinst. Hela laget in på isen. Vågen till publiken och lagfoto.

Kanske kan verka som en tråkig personlig skilldring av mitt eget idrottsliga liv (eller ett utval av det) men jag tror att jag är långt ifrån ensam om känslan. En känsla som infinner sig inte bara inom aktivt deltagande utan så även från läktaren, framför teven eller till och med vid tv-spelet. Få fenomen skapar sådana känslor som idrott, på så olika nivåer av utövande.

Tack idrotten!

Senaste:

"Backspelet fungerade bättre än på länge och då var det framförallt Jonatan ”busen” Wetterlind som svarade för en fin insats." - eldhus (innebandy)
"Jonatan Wetterlind kliver fram och knuffar till pajasen och tumult uppstår. Knuffar utdelas till höger och vänster tills Johan Törnkvist kliver fram och plockar ner killen som faktiskt ser rädd ut. Härligt att se hur Jonatan och Johan står upp för laget" - eldhus (innebandy)